SUPERJAN

Hej bloggen, jag vet att jag inte har skrivit här på väldigt väldigt länge (typ åtta månader sedan nu). Mitt liv har varit i full rulle, jag har haft mina motgångar och medgångar under det här året. Vad jag kan säga om det första gymnasieåret är att allting är så annorlunda. Jag har verkligen fått gå igenom ett helvete för att kunna anpassa mig och bemästra hur jag ska göra på gymnasiet. Det är nämligen en så stor skillnad på gymnasium och grundskola, vissa klarar inte det till och med. Men det har jag gjort - och nu håller jag på att gasa som en galning mot de högre betygen, de betygen som jag förtjänar och kommer vinna in.

 

Hur som helst så kom jag inte hit för att diskutera gymnasiet, utan något helt annat. Jag var inne och skrollade runt på Facebook när jag fick se en del bilder som fick mitt huvud att slå till rejält och få mig att tänka en del på livet och hur skört det faktiskt är.

 

Till saken så handlar det om en ung kurdisk kille (han är son till en av min mammas bekanta) här i Sverige som inte kan kolla på den ondska som sker, utan åker rakt ner till västra Kurdistan för att möta ondskan. Ansikte mot ansikte. Han är äldre än mig, men något yngre än min storebror, han är precis som jag och min bror uppvuxen i Sverige, med svenska kompisar och en svensk utbildning. Killen åker till Rojava (västra Kurdistan) för att kriga mot Da3sh (ISIS). Han är en av få svenskkurder som söker sig dit, de flesta som är där och krigar är från närliggande delar av Kurdistan nämligen. Han spenderar ett par månader där, hans familj är oroliga och vill egentligen inte att han ska åka, men han insisterar. När han väl är där har han i stort sett daglig kontakt mellan sin familj. Men en dag blir han tyst. Hans status på Facebookchatten är helt vitt. Det vill säga ingen kontakt alls. Familjen blir oroliga men oroar sig inte, då de inte vill oroa sig i onödan. Troligtvis låg internet bara nere under de senaste dagarna. 

 

En dag får familjen återbud i ett telegram från den kurdiska armén han gått med i. Sonen har stupat. I telegramet rapporteras det om hur killen, tillsammans med flera andra blivit martyrer i Kobanê. Jodå, Kobanê, staden som vart känd världen över för att stå emot ISIS, samma stad som blev kallad för "kurdernas Stalingrad". På den kurdiska TV-nyhetsrapporteringen visas killens arméfoto upp. Det fotografi man får när man går med i de kurdiska trupperna. På bilden ser pojken helt annorlunda ut. Han har blivit mager. Hans ansiktshår har blivit ovårdat och han har fått ett stort och tjockt skägg och en tjock mustach till. Han serr helt annorlunda ut, än vad han såg ut för några månader sedan tidigare här i trygga Sverige.

Och så var det historian om honom. En ung kille som gav upp tryggheten i Sverige för att kriga mot ondskan, öga mot öga. På hans facebook så ligger det massa bilder på en ung, frisk kille som kämpar för ett Kurdistan. I en av bilderna finns det en bildbeskrivning där det nämns något om ett välgörenhetsprojekt han startat tillsammans med några kamrater. Hans kompisar, med släkt och familj har lagt upp massvis med bilder på honom. Bilderna där han står tillsammans med sina kompisar och firar studenten, till bilder där han håller den kurdiska fanan högt vid en demonstration i Sverige. En kille som hade livet framför sig. Som hade ambitioner och drömmar. Men som gav upp de för att skydda sitt land och sitt folk.

 

När jag fick reda på detta blev jag så ledsen. En ung kille som ger upp sin trygghet för att hjälpa sitt folk och skydda det mot den ondska som plågar. Jag blir ledsen när jag tänker på killens familj, de har delat miljontals stunder med varandra. De har levt med varandra i tiotals år, de har upplevt saker tillsammans. Jag gråter för mamman. För den pojke hon burit med kärlek i nio månader och som hon uppfostrat till att bli en ung, självständig kille. Som dör på detta sätt. Jag vill inte tänka vilka känslor mamman måste känna. Att förlora ett av sina barn, är troligtvis ett av de hemskaste känslor man kan uppleva i livet som mamma och pappa. Jag gråter för pappan, för syskonen, för släktingarna som har stått honom nära och vuxit upp med honom. Jag gråter för killens syskon som har vuxit upp med honom sida vid sida, dag efter dag. De har upplevt magiska ögonblick tillsammans. De har varit vana att han ska vara hemma och umgås med dem. Och sen sker detta. 

 

Ibland blir jag genuint ledsen för en person jag inte känner, det här är en av de stunderna. När jag fick reda på detta så kände jag att jag kunde relatera lite. Att ha viljan till att göra en skillnad. På plats. Jag känner också så ibland, ibland när jag tittar på TV och ser vad som sker i Kurdistan så känner jag mig så maktlös. En bit av mig gör ont. Så känns det. Att tänka på att den här killen skulle kunna varit min brorsa. Min kusin. Din kusin, eller din pappa får mig och tänka på hur detta kan drabba alla, hur detta kan förändra en familjs totala tillvaro. Killen som blev martyr, i staden som stod upp mot ISIS och förhindrade ett folkmord på mitt folk. För detta, kommer jag och mina kurdiska bröder och systrar vara honom evigt tacksamma. Han gav sitt kött och blod för att skydda sitt land, vår mark, våra rötter. Han är en hjälte, en martyr som ska hyllas tillsammans med de tusentals människor som fått ge sitt liv för oss kurder. För att vi kurder ska få kunna ha våra rättigheter. För att vi kurder inte ska bli bossade av andra folkgrupper. För att vi kurder ska ha rätt att styra oss själva. Och den här killen, var en av de, som försökte stoppa detta på riktigt. Som tog saken i egna händer. Länge leve martyrerna. Låt oss minnas de, för all framtid.