SUPERJAN

För många har 2020 varit ett rent skitår, och det kanske inte är så konstigt med tanke på pandemin. För min del har det varit ganska bra dock, kan jag konstatera. Jag har utmanat mig själv och vuxit enormt som människa det senaste året, vilket jag inte gjort på länge. Svårt att tro att en pandemi skulle slå till och vända upp och ner på vår tillvaro. 

 

Det började med att jag äntligen kom in på läkarlinjen, mitt i januari i ett vintrigt Umeå anlände jag, smått nervös och förvånad över allt. Massor med nya intryck varje dag, nya människor att lära känna och insikten om att jag skulle spendera ett bra tag här var svår att ta in. Så här ett år senare har jag landat ordentligt i rollen som läkarstudent, och det känns ganska skönt,  jag känner att jag har lite mer grepp nu, över mitt liv och min situation. Jag är inte lika osäker längre. Är i slutändan tacksam att jag valde att åka dit, trots nervositeten och oviljan att flytta upp till Norrland, det blev bra ändå - trots allt. 

 

Sen slog pandemin till med full fart och vår undervisning blev på distans. Jag tappade motivationen och kände mig instängd i min lägenhet. Bibliotek med övriga lokaler stängdes ner likaså. Var skulle jag ta vägen nu? Det fanns inte så mycket möjlighet, annat än att lämna Umeå efter två månader och åka tillbaka hem. Väl hemma satt jag mest och pluggade, och gjorde inte så mycket annat. Jag gick inte till stan på en månad och för att röra på mig så promenerade jag och tog långa rundor till gamla Uppsala, mamma och jag. Det var stressigt som fan, jag kände inte att jag kunde en större del av kursmaterialet, jag orkade liksom inte förstå mig på det, för det fanns ingen motivation. Tentan skrevs hemma den första juni och blev ett misslyckande. Att sitta hemma i Uppsala och försöka plugga är knappast ett recept för succé. 

 

Jag struntade i tentamisslyckandet och passade på att försöka koppla av under sommartiden. Sommaren var överlag ganska skön, jag utmanade mig själv lite. Skaffade ett nytt jobb med nya rutiner, vilket gjorde allting mycket roligare, och vardagen lite mer annorlunda än vanligt. Det blev en väldigt lam sommar överlag, och bortsett från ett par mindre resor så blev det inte mycket mer än så. När sommaren tog slut och jag skulle påbörja T2 så kände jag lite ångest, ångest över att inte få något uträttat under sommaren. Sommaren spenderades på jobb, men det var bättre än ingenting. 

 

27/8 var det dags att lämna Uppsala. Jag flyttade till Umeå, med noll förväntningar om hur länge jag skulle vara borta. Pandemin var fortfarande oklar, men jag var optimistisk och hoppades på att det skulle bli bättre. Jag gick med i en förening, och försökte socialisera mer för att inte känna mig ensam. Det var ett lyckokast eftersom det plötsligt fanns massor av aktiviteter att göra. 

Kursen som jag påbörjade då, OSoF, oroade mig ordentligt då den var känd för att vara tuff. 

 

Jag beslöt mig för att ta tjuren vid hornen och prestera, jag spenderade med att studera materialet från dag ett. Och försöka förstå allt. Jag spenderade 4-5 timmar per dag, och lite då och då på helger med det. Jag har lärt mig så otroligt mycket om människokroppen, om människans fysiologi, anatomi, histologi och immunologi att jag blir förvånad över mig själv. Än idag spenderar jag tid med att plugga in allt material, inför tentan som kommer den 14:e januari. Jag är osäker på om jag kommer hinna läsa in allt material till dess, och om jag faktiskt kommer klara den på första försöket. Det hade varit skönt, men med tanke på hur kass jag är på fysiologin så vore det ett mirakel om jag faktiskt gjorde det. 

 

Hösten rasade iväg med otroligt snabb takt, kursens omfattande material gjorde att man inte la någon tid på annat än just studier. Och terminen rasade iväg i snabb takt. Plötsligt var det november, och plötsligt blev situationen sämre i landet och vi fick distansundervisning igen. Fuck. Föreningen jag var med i fick ställa in sina aktiviteter, och alla aktiviteter gjordes på distans. Det var inte särskilt kul. Det kulminerade med aktivitet på Halloween. Första gången jag haft så mycket folk hemma hos mig. Läskigt - men kul! Sedan dess har det varit lite mer ensamt, men jag har kämpat på. 17/12 åkte jag tillbaka till Uppsala efter att ha varit borta i nästan fyra månader, så lång tid har jag aldrig varit borta från Uppsala tidigare. Tänk vad fort tiden gick. 

 

Och nu helt plötsligt är det 2021. Jag kommer bli ett år äldre. Jag kommer spendera en vårtermin i Umeå, och förhoppningsvis också blivit klar med mer än hälften av mina prekliniska studier, bara få de avklarade. Och jag hoppas på en social och rolig tid för min del, även för mig som inte är särskilt extrovert så har det varit tråkigt att inte kunna umgås med folk, många aktiviteter har ställts in också. Jag hoppas att det kommer förändras nu, och att man kan hitta på olika aktiviteter med vänner som tidigare ställdes in. Vi får se... 

 

Men jag håller mig optimistisk inför det nya året. Kanske blir det bra, kanske blir det dåligt. Men jag ska försöka njuta, och förhoppningsvis blir det bättre än det förra året. Sen finns det mycket annat jag hoppas för. Får se om det blir bra eller inte. 

 

Gott nytt år folkens. 

 

Eder J