Kurder i København
Jag sitter på regionbussen igen. Som många gånger tidigare. Det är en sen aprilkväll, vinterkylan har övergått till frisk vårvind. Snön smälter men ligger kvar på sina håll i landskapet. Dimman ligger tät, himlen är mörkblå ännu. Om en månad kommer himlen vara ljus, dygnet runt. Min dag har jag spenderat med att träffa en vän och titta på ett spex på Umeås kulturbyggnad i centrum. Innan ridån gick ner behövde jag kila iväg, så att jag hann till min buss. Imorgon bitti ska jag vara på sjukhuset i Skellefteå för att göra ett akutenpass.
Bussen åker igenom det mörka dimmiga landskapet på ett E4 som denna tid är helt tomt på trafik. Jag kan se övergivna trähus längs vägen. Bondgårdar. Gamla västerbottniska bruksorter som pyntas med tomma skyltfönster och nedlagda bensinstationer. Allt vittnar om en tidigare storhetstid, skyltarna är det enda som står kvar. Jag lyssnar på danska Tobias Rahims "Kurder i København" där han rappar om sin familjs flytt till Danmark, hur de startade på ruta noll och arbetade upp sig. Till den grad att de nu inte är "gästarbetarna mera" utan "turister i Alanya." I mitten av låten hör jag Luna, en halvkurdisk sångerska, sjunga "em hatin gurbetê". Ordet "gurbet" är ett ord som kommer från arabiskan, och har dels betydelsen "att vara långt ifrån ens hemland". Men det betyder också "känslan att vara en främling någonstans långt bort". Det slog mig lite inifrån. Här sitter jag. En ung kille född i Sverige, med föräldrar från ett annat land. Som bor i en stad långt bort från min närmsta familj. Som sätter sig på en buss för att åka några timmar ännu längre bort, till en stad han aldrig varit i, och där han knappt känner någon, för sina studier. I ett land hans föräldrar kom till för nästan 40 år sedan. Det slog mig lite hur mycket större, och mindre världen har blivit.
Så mycket som jag känner mig hemma i det landet jag är född och uppvuxen i, så är det ofta jag inte heller känner mig hemmastad heller. Efter att ha bott i Norrland i mer än fyra år kan jag ofta känna att det inte är här jag hör hemma, utan jag är bara här på temporärt besök. Hemma är fortfarande i mammas radhus i Uppsala. Vad är orsaken? Är det mina gener? Är det min historia? Är det något annat? Jag trivs ändå, jag har ju bott i samma stad sen pandemin tågade in, min tillvaro har mångt om mycket varit samma sak dag ut och dag in, med plugg och klinikbestyr dagarna i ända. Men vad är det? Jag vet inte riktigt. Men någonting slog mig i låten när jag hörde ordet "gurbet" igen. Det liksom förklarar på ett väldigt koncist sätt en känsla som jag och många andra delar.
Jag sitter och tänker på det när jag åker igenom det mörka nattlandskapet på bussen.
Imorgon bitti ska jag stå på akuten och hjälpa folk.
Där känner jag mig i alla fall hemma.