Är döden rättvis?
Min fd kollega brukade säga att döden är den enda rättvisan, det är den process vi alla kommer gå igenom. Men den drabbar på olika sätt, i olika åldrar, för olika orsaker.
Men jag kan inte låta bli och tänka på det just i denna stund.
Inom loppet av en veckas tid har jag förlorat min moster och kusin i sviterna av COVID-19. Min kusin gick bort idag, efter att ha legat flera veckor på IVA orkade han inte längre. Kvar lämnar han sin fru med två pojkar, den ena är 6
och den andra är 5. Jag är förbi ett antal sorgefaser vid det här laget och har börjat inse att den kusin som brukar skriva till mig på WhatsApp titt som tätt aldrig kommer höra av sig igen. Det gör så ont. Det gör ont att tänka att hans två
söner kommer behöva växa upp utan sin pappa. Det gör ont att min moster som varit frisk och stark hela livet fick sitt liv slocknat så tvärt, min moster som fostrat åtta barn till starka individer. Livet är inte rättvist.
Jag konstaterar att COVID-19 är en sjukdom som inte är sig lik någon annan. Den slår på olika sätt, vissa känner inte av att de drabbats, vissa får ge hela sitt liv. Och medan det håller på så lever vi alla i parallella världar. Samhället
går på sparlåga, vi lever i en märklig verklighet där vågor kommer, där restauranger stängs och där det talas om en framtid utan COVID. Men än så länge verkar det en bra bit kvar. Samtidigt fortsätter sjukdomen härja, den drabbar alla möjliga
människor och inducerar alla möjliga symtom. Människor som dör blir en liten prick i den dagliga statistiken. Kvar finns de närstående som sörjer.
Döden är den enda rättvisan - men vem som ska drabbas av den, och när man ska genomgå den, är inte rättvis.
