Pappa.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vet inte hur jag ska säga det.
Jag vet inte hur jag ska greppa det.
Och jag vet inte om jag kommer förstå.
För det gick bara så snabbt.
Min fina pappa. Jag kan bara inte förstå. Jag hade aldrig i mina vildaste tankar kunnat tänka att det skulle sluta så här. Jag hade aldrig förväntat mig att det skulle ske så plötsligt.
Du var så levnadsglad och levde varje dag. Du hade äntligen blivit av med dina åtaganden med restaurangerna, från och med nu skulle du leva. Du skulle köpa ett sommarhus i Turkiet. Och du hade en flickvän som du tyckte om. Du fick fyra barn. Och du hjälpte din omgivning och din familj. Bara några timmar innan så satt jag, du och kusinen och åt mat. Du retades med oss för att vi åt sushi och att vi gillade det. Du åt yakiniku och grimaserade med att det var det värsta du ätit på månader. Vi åkte förbi Plantagen och köpte plantjord till mig till de där växterna som jag och mamma skulle plantera. Du körde hem mig, och jag tackade dig för allt och sa hejdå till dig innan du körde iväg hem till dig. Utan att veta att det skulle bli vår sista levande stund ihop.
Dig har jag ringt när livet varit för svårt som en ung kille, läkarstudent, mångsysslare, utbränd, högpresterande, trött, lycklig. Du fanns där när jag behövde dig. Du fanns där för jag behövde dig. När jag skulle komma hem med flyget så var du alltid där och plockade upp mig. Och du hjälpte mig med allt praktiskt, som den gången när vi fyllde hela din nya bil till bredden med mina grejer som skulle fraktas till Umeå. Eller när jag var och hälsade på dig, nästan varje kväll, efter din klaffoperation.
Jag är så tacksam för att vi fick umgås de sista veckorna. Vi sågs nästan varje dag, vi åkte på resor till Stockholm, vi fikade och åt middag ihop. Du hade fått ihop ditt liv väl. Och även om du hade en hel del mediciner och sjukdomar så tog du allt med en klackspark. Du drömde om dagen jag skulle ta examen. Vi umgicks varje dag. Och det var som att du visste, att det här kanske skulle bli vår sista tid ihop.
En dag ses vi igen. Och kanske kommer jag förstå vad som har hänt just då.