Kurdiska språket - del 1
Sedan staten Turkiet utropades 1923 så har det kurdiska språket alltid varit i någon slags språklig limbo. Det började efter 1930-talet när kurder började göra uppror i Agrî och Dersim (Tunceli). Ataturk beslöt sig för att genomföra en radikal assimileringspolitik mot kurder och alla resterande minoriteter i Turkiet. Städer i Turkiet som haft samma namn i flera hundra-tals år döptes om, i många fall var det namn på städer som togs rätt upp ur luften. En stad med hundra invånare, Gever, som den hetat i över 200 år blev döpt till Yuksekova. Staden Amêd som tidigare hetat Amîda i tusentals år, sedan Romarrikets och Safavidernas dynastier döptes om till Diyarbakir, utan någon slags historisk förankring i dess namn. Att namnen på städerna förändras var en del av den assimileringspolitik som Ataturk förde mot oss kurder. Hans mål var att alla kurder en dag skulle ge upp sin identitet och bli en del av Turkiet. Ett sätt att stänga ner den kurdiska identiteten var att förbjuda det kurdiska språket.
Ja, ni hörde rätt. Fram tills 1991 var det förbjudet att tala kurdiska offentligt i Turkiet. Att säga en kurdisk mening framför en turkisk polis kunde leda till häktning. En häktning som kunde pågå i flera månader. Polisen samarbetade med många familjer som bodde i kurdiska byar. I utbyte mot pengar skulle de spionera och se om kurderna talade kurdiska hemma. Hade det hänt så skulle de skvallra det till polisen. Många kurdiska familjer valde att leva i det tysta i skräck för den turkiska polisen. Varför levde de i det tysta, kan ni undra. Jo, många kurder kunde faktiskt inte turkiska. Många gick aldrig i skolan. De som faktiskt gick i skolan fick lära sig ett helt nytt språk under alla dem åren. Men inte bara det. De fick lära sig om den turkiska historian, och den turkiska identiteten. Varje skoldag på morgnarna så skulle alla barn stå upp och säga att de var stolta turkar. Så pågick det vartenda dag, vartenda läsår.
Min mamma berättade för mig om en situation som hände när hon var en ung skolflicka, blott åtta år. En av hennes klasskamrater svarade på en fråga läraren ställt, på kurdiska. Lärarens reaktion var att ta fram en vass linjal och slå den stackars klasskamraten. Jag har träffat denna klasskamrat. Shaban hette han. Han visade mig ärren som satt kvar i nacken senaste gången jag besökte min mammas hemby. De ärren hade suttit kvar i över trettio år. Bara på grund av en ung pojke som råkat dela med sig av 'det förbjudna språket'. Denna så kallade censur hängde sig över Turkiet som en böld i över sjuttio år nästan. Fram tills 1991 då Turgut Özals regering valde att avskaffa den. Turgut Özal brukar ses som den första turkiska statsminister som talade om ett kurdiskt problem. Detta var något som chockerade hela Turkiet, eftersom alla tidigare statsledare benämt kurder som 'bergsturkar'. Özals regering avskaffade censurlagen och började förhandla med kurdiska ledare om deras rättigheter. Men allting fallererade 1993 när Özal dog av en hjärtattack. Många konspirationsteorier snurrar dock runt hans död fortfarande. En del menar att hans arbete med kurdernas rättigheter gav så många fiender att han blev förgiftades av en av hans närmaste förtrogna. En sak var säker, hans arv genomförde nya förändringar i Turkiet hos den kurdiska minoriteten.
Året efter att Özal dog så var det dags för parlamentsval. Flera av de parlamentariker som röstades in var kurder. När en av de, Leyla Zana gick upp för att svära sin parlaments-ed så la hon till en extra mening på kurdiska. Hon ändrade också i en av meningarna så den löd: "jag svär denna eden för ett brödraskap mellan det turkiska och kurdiska folket". Denna upprepade hon sedan på kurdiska. Hennes ed talades på en tid kortare än tio sekunder. Men när hon var klar, cirka en sekund senare uppstod ramaskri i parlamentet. Parlamentariker från hela Turkiet stod upp och buade samt hotade henne och hennes sällskap. Zana anklagades för att vara terrorist och sympatisör, när det enda hon gjort hade varit att uttala sig på kurdiska. Några månader senare fråntogs deras parlamentsimmunitet vilket gjorde att de kunde fällas i domstol. Leyla Zana blev fängslad fram tills 2004. Egentligen skulle hon släppas några år senare, men trycket från Europaparlamentet och dess domstol blev för stort. Turkiska staten gav upp. Turkiet tvingades böta tusentals euro till Zana för att ha berövat hennes frihet, bara på grund av den korta meningen på kurdiska.