SUPERJAN

Helt sinnessjukt hur fort tiden har gått. 

 

För exakt ett år sedan började jag läkarprogrammet i Umeå. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Jag var sjukt nervös, var rädd och excalterad på en och samma gång. Jag hade ingen aning vad jag gav mig in på, jag visste att det skulle bli tufft men i övrigt visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Att flytta till Umeå mitt i januari när man precis lämnat soliga Uppsala var sjukt deprimerande. Det var kallt. Centrum bestod av tomma lokaler och tystnaden var förundrande. Inom loppet på tre dagar hade jag rotat mig ordentligt, jag hade fått min första lägenhet, börjat studera på programmet och lärt känna nästan hundratals nya människor. Det var massor som hände på en och samma gång, från att levt i en dekadent tillvaro, med jobb dag ut och dag in, så vart jag läkarstudent plötsligt. Knäppt. 

 

Hur är det nu, så där ett år senare?

Mjo, jag har kommit in i rollen numera. Jag har lärt mig massor om kroppen, olika kroppsdelar, namnen på allt från kranskärl till nerver. På ett års tid har jag lärt mig allt möjligt om människokroppens anatomi, fysiologi, histologi, immunologi och medicinsk kemi. För att inte tala om den cellbiologi och biokemi jag läste första terminen (och som jag nästan kuggade två ggr...). Första terminen kändes det som att jag var utom kontroll, jag visste inte hur man skulle plugga, jag hade ingen aning om vad jag kunde göra på fritiden, jag vandrade mellan skolan och hemmet, basically. Sedan kom corona och jag flyttade tillbaka. Att jag flyttade tillbaka var inte så konstigt. Jag trivdes helt enkelt inte, jag mådde inte bra och kände att tillvaron var skit. Jag ville inte vara i Umeå alls. Jag ville inte vara där innan jag sökte och ville inte vara där efter heller. 

 

Men tiden hemma i Uppsala gav mig en tankeställare, och efter en mycket dekadent sommar där jag fick tid till att fundera över min tillvaro fick jag mycket insikt. Jag insåg att jag behöver förändra min tillvaro, jag kan inte fortsätta så här. 

Och precis så gjorde jag. 

Så fort jag anlände till Umeå började jag bli aktiv, jag vart aktiv i Buddy Programme, jag tog plugget på mycket högt allvar, jag pluggade varje dag i stort sett, vilket inte var konstigt då kursens material var MASSIVT. Jag började umgås med mina klasskamrater mer frekvent, ta för mig mer och vara den jag är. Den glada människan som jag trots allt är. Jag försökte hitta en ny studieteknik som jag tror har gått vägen, förra veckan klarade jag min första tenta på läkarprogrammet på första försöket. Håller tummarna att den trenden fortsätter så... men omtenta är omtenta, sånt händer. Jag fick mer kontroll över min vardag, över hur jag ville ha det. Och för en gångs skull känner jag att min tillvaro är ganska bra, som jag vill att den ska vara.

 

Samtidigt är det tufft att vara här. Jobbigt att vara borta från vänner och familj, inte ha samma kontaktnät här som man har i hemstaden. Jag blev erbjuden en plats på Uppsalas läkarprogram dagen innan min tenta, de ringde upp mig, och jag funderade en stund, men insåg sedan att det inte skulle gå. Det handlar inte om att Uppsala är en dålig studentstad - jag bara vill inte plugga där, för jag har så dåliga minnen, det hade känts som att åka tillbaka till dekadensen igen. Det känns som att jag skulle återgå till mitt gamla liv, och jag skulle inte bo själv heller, så jag hade blivit tvungen att flytta in hos mamma igen. Och praktiskt sett så hade det varit fruktansvärt jobbigt att kånka på alla mina grejer hemma ner till Uppsala. Den orken har inte jag just nu. Hade det varit till höstterminen hade jag funderat på det längre. Att jag dessutom hade behövt gå om två terminer eftersom Uppsala inte lät mig tillgodoräkna deras kurser kändes lite så där. Ett halvår hade jag kunnat köpa - men inte ett år. 

Så jag är kvar här uppe i norr. Kanske fastnar jag här i fyra och ett halvt år till. Vi får väl se. Just nu känns det som att något saknas här uppe, jag är liksom inte 100% nöjd, men det finns en viss del som saknas just nu. 

 

Vad kan det vara? Jadu, jag funderar också.