kanske finns det hopp trots allt
Som ni kanske läste i mitt tidigare inlägg så missade jag godkäntgränsen med 1,5 poängs marginal. Det var inte alls kul och jag var fruktansvärt deppig i måndags samt de efterliggande dagarna. Jag tog det väldigt illa, eftersom jag kände att jag inte kom vidare alls och det faktum att jag var så pass nära godkäntgränsen.
Dagen efter beskedet, total depression, så begav jag mig till studierektorn för första terminen på programmet. Medveten om att detta var min sista chans och smått uppgiven, samtidigt som jag började acceptera det faktum att jag behövde göra den där jäkla omtentan i januari så kånkade jag mig upp dit. Det var en solig dag och jag tog fram datorn. Vi gick igenom mitt prov och jag ställde lite frågor om tentafrågorna, vad svaren var till de (vi hade inget facit), och sen hur jag svarat de. Det var inte så mycket speciellt, studierektorn frågade lite om hur jag hade tänkt på svaren, och förklarade hur jag kunde tänkt istället. Han passade på att fråga lite om hur kursen varit, jag var ju inte så nöjd så jag förklarade att kursen varit tuff på distans. Mötet var väldigt avslappnat, han lovade att titta igenom rättningen och skulle återkomma om han hade något besked. Jag hade inga höga förhoppningar, utan tänkte att det var kört, men jag fick i alla fall lite viktig input om tentan och kunde få förklara mina svar mer ingående.
Igår eftermiddag sitter jag med min kursare V på biblioteket när jag får ett mail, i den skriver han att han korrigerade rättningen, en fråga belönades med en poäng mer med hänvisning till att jag detaljerat förklarat svaret på frågan och att jag påvisat min kunskap (tur att jag skrev mycket på essäfrågorna, puh). En annan fråga belönades med en halv poäng extra också eftersom jag fått med något som varit en del av svaret, men som missats i rättningen. Vad blir det då? Jo, det blir 1,5 poäng extra, precis det som behövdes för godkänt... och gissa vad? Det var precis det jag behövde. Jag blev godkänd på kursen!!!
Helvete vilken lycka det var, och helvete vad lycklig jag är. Jag är fortfarande glad, så här ett dygn senare. Tanken att inte behöva göra om skiten någonsin igen, tanken på att inte behöva sitta på en fyra-timmars föreläsning med en gubbe som babblar om signaltransduktionen igen, tanken på att INTE behöva göra en 20-poängs tenta samma vecka som jag har en 12 poängs-tenta för OSoF, en MASSIV kurs, gör mig så fruktansvärt lycklig.
Men jag måste medge, det här var en chans som bara händer någon gång i livet. Det hör inte till vanligheterna att bli jämkad på detta sätt, i alla fall inte på läkarprogrammet, och på många andra lärosäten med samma program så hade kurssamordnaren aldrig gjort detta. Jag hade verkligen tur, och jag hade verkligen tur att jag haft tungan i mun när jag skrivit tentan. Samtidigt tror jag att det som talade för min del var det faktum att vi haft distansundervisning, då den vanliga undervisningen ställdes in pga COVID-19. Många av våra case var frivilliga och möjligheterna för oss att studera in materialet försvårades, studiemotivationen gick ner också. Så kanske var de lite snällare just denna termin... jag vet inte.
Men nu har jag klarat min första termin i alla fall - och jag är redo att ta mig an två terminer till.
Bring it on.