SUPERJAN

Väntade över jul och nyår, tittade varje timme i forum och på antagningshemsidan för att se några nya nyheter men inget skedde. Men så, klockan 15, ringde SYV på programmet och berättade att han ville erbjuda mig en plats. Jag hade byggt upp en förväntan och haft på känn att jag skulle få en plats under en längre tid så jag var inte överlycklig när jag fick beskedet men jag var genuint glad! För er som undrar så hade jag en ganska låg reservplats vilket innebar att sannolikheten för att få en plats på utbildningen var hög. 

Herregud.

1 och ett halvt år av slit och kämpande. Har spenderat ändlösa timmar i biblioteket, på caféer och på universitetet, på att nöta gamla högskoleprov. Jag har suttit i timmar med gamla matte- och fysikuppgifter och kemisk teori på komvux. Gått på säkert hundratals handledningstimmar. Spenderade massor med HP-sessioner med A för att nöta och diskutera diverse uppgifter. Samma höst som jag jobbade som en galning och min brorsa fick cancer. 

Tänk som jag kämpade. Nu har det äntligen givit resultat. Om tio dagar börjar jag en ny resa, nu ska jag kämpa mig igenom en av Sveriges kanske tuffaste utbildningar. Det blir säkert inte lätt, men med tanke på hur jag presterat just nu så tror jag att jag är redo för att börja köra på. Den här terminen har mycket cellbiologi och molekylär nivå vilket inte är det roligaste, däremot tror jag att det kommer bli roligare sen när organsystemen, patientfall och kliniska terminerna börjar.

Jag hoppas verkligen att jag blir nöjd med mitt program. Vanligtvis har jag en tendens att bli missnöjd med något jag pluggar efter ett tag och bara väljer och hoppa av. Tror det kommer från min morsa som brukar vara likadan. Förhoppningsvis går allt vägen och jag kan titulera mig som the MD inom sex år. 

Frågan är nu - kommer jag flytta till en stad för att vara där i sex år, eller i en termin? Är fortfarande skeptisk, men jag tror jag oroar mig i onödan!