SUPERJAN

Det är sista kvällen i Uppsala och därmed också sista kvällen på mitt sommarlov. Imorgon ligger jag hemma i min lägenhet i Umeå. Jag var hypad tidigare under veckorna eftersom jag trodde det skulle bli bra, men jag konstaterar så här dagen innan att det är väldigt ångestladdat. Det känns konstigt att bryta ens rutiner, ens vardag för att åka iväg någon annanstans och jag är lite förvånad att det känns så pass jobbigt som det gör. Jag vet att ju den här dagen skulle komma. Så varför känns det så här då? 

 

Om jag ska vara brutalt ärlig så hade jag inte förväntat mig att studera i Umeå nu under hösten. Jag ville vara där under vårterminen för att sedan förhoppningsvis ta mig till ett annat lärosäte, företrädningsvis Stockholm. Men sen stoppades både HP och PIL och jag fick se mina insökningsvägar, mina möjligheter bli totalt indragna. Brutalt ärligt så vill jag inte vara där. Jag har ingen motivation. 

 

Nu kommer vi ha distansundervisning med föreläsningar på distans, en del gruppaktiviteter kommer ske till och från. Det känns som en upprepning av våren där jag sitter hemma i lägenheten utan någon motivation, nu blir det lite mer gruppaktiviteter tack och lov. Men det borde varit mer campusförlagda aktiviteter, alternativt inget alls, full distans. Jag är fruktansvärt irriterad på mitt universitet som gör en halvdan lösning eftersom regionen förlorar ekonomiskt om det inte kommer in studenter. 

 

Jag har två fulla bagage med kläder och andra personliga tillhörigheter som jag nu ska försöka kånka med mig på tåget. Att tömma rummet på grejer kändes jobbigt, jag fick inte ens plats med allt utan fick lämna kvar en del saker. En del tröjor har jag postat med paket för att det inte fick plats. Min mamma har mycket ångest och gråter till och från, hon tycker det är jobbigt att jag åker, och jag förstår henne. Hon har separationsångest eftersom vi lever så pass nära varandra. Jag tycker det är jobbigt också. Jag vill egentligen inte åka, men jag måste.

Älskade mamma. 
Jag hoppas en dag jag får leva nära dig igen. 
Jag lovar att jag ska göra allt för att kunna plugga någonstans nära dig, så vi kan ses ofta. Och så jag vet att du är alltid en timme bort oavsett.

Nu åker jag till Umeå och är borta i ett par månader i alla fall. Troligen till december. Vi får se vad den här terminen för med sig. Kanske blir det en solitär höst som förväntat. Jag tror det.