SUPERJAN

Ny termin och nya tag. 

 

Det var drygt ett halvår nu sedan jag började universitetet. Starten har givit mig mycket mer frihet att göra saker och ting. Mina dagar är mer flexibla. Jag kan sova ut de flesta nätterna utan att behöva vakna upp sömnlös. Jag kan välja själv när jag vill gå eller inte, när jag vill plugga eller inte. På ett sätt är det väldigt lyxigt, men det kan också vara väldigt förödande om man har dålig koncentration. Det är tyvärr något jag har varit med om i höstas, då jag inte la ner lika mycket tid på plugget under november och december. Jag gav upp, orkade inte. Istället jobbade jag allt vad jag kunde. Att jobba har jag trivts med, jag trivs på mitt jobb, samtidigt som jag tjänar ihop en lön som är bättre än vad jag hade fått om jag hade tagit CSN-bidrag. Förra året läste jag 15 hp. Kommande kurs och vår läser jag 37,5 hp. Det känns aningen skrämmande, dels för att jag är inte van att läsa i den omfattningen. Jag planerar dock på att sluta lata mig det här året. Försöka vakna tidigt, sitta i plugget och plugga systematiskt. Jag tänker inte göra som i höstas, när jag kunde vakna klockan tio på förmiddagen, men ligga kvar i sängen tills kl 13 för att sedan gå till universitetet klockan 15 för en föreläsning. Så kommer det inte bli nu. Nu ska det pluggas. Nu ska jag bli en fullgod student. 

 

Kursen som jag läser har en faddringsperiod för oss studenter som läser psykologikursen, egentligen är den till för psykologstudenterna som läser psykologprogrammet, men vi var välkomna att gå med om vi så var intresserade. Tackade dock nej till detta, har ingen lust att gå en faddringsperiod som inte ens är till för oss. Det är ju en sak att gå den om man går på psykologprogrammet, då man går med människor som man troligen kommer gå ihop med i flera år. Dessutom är det inte ens säkert att jag kommer läsa någon mer psykologikurs efter denna. Det är möjligt att jag läser fortsättningskurs B+C i höst, men jag tror inte jag kommer att göra det. Men vem vet, jag kanske stormtrivs och har hittat mitt kall i livet. Man vet ju aldrig. 

 

En sak som jag fruktar är seminarier. Usch, så jobbigt. Jag brukar inte ha svårt för mig att prata, men det gäller att kunna ha kunskap om det man läser. Jag är bara rädd att det inte alls ska gå. Första gången jag gick på seminarium var i höstas. Jag hade försökt läsa ett Platon-kompendium. Det gick sådär. Det kändes väldigt trögt. När jag kom till seminariet så verkade det som att alla kunde extremt mycket mer än jag och hade bättre koll. Jag vågade inte alls säga något under hela tillfället förutom en specifik gång, jag bara satt och kollade på. Det var inte alls kul. Jag vill ALDRIG att det händer igen, det var ren tortyr att sitta så. Jag hade grov ångest när jag sedan gick hem från universitetet den förmiddagen. 

 

Jag funderar också på om jag ska göra lite annat i vår också. Jag har lekt lite med tanken om jag ska plugga upp lite mattekurser för skojs skull. Jag vet att jag kommer få till ett bra resultat i jämförelse med gymnasiet, och det är också väldigt bra övning för högskoleprovet - SOM JAG FAKTISKT VILL SÄTTA DEN HÄR GÅNGEN JÄMFÖRT MED NU I HÖSTAS NÄR DET GICK ÅT PIPSVÄNGEN. NU JÄVLAR, JAG SKA BE TILL GUD OCH MORMOR OCH MIN FIKTIVA SKYDDSÄNGEL (om det finns någon). Vi får väl se. 

 

Jag ska pumpa den här låten på promenaden till institutionen imorgon, på min första föreläsning i år.