SUPERJAN

Så hände det till slut. 2017 är nästan slut, och snart tar 2018 vid. Ett år har gått så extremt snabbt att jag har knappt kunnat hålla koll på tiden, men så känns det i och för sig alltid, vid nyår. Det senaste året har varit som en rejäl berg och dalbana, samtidigt som det har varit väldigt tufft har det varit mycket glädje, nya upptäckanden och utmaningar, jag har blivit hundra gånger visare än vad jag var och jag har härdat mig själv rejält. 

 

Året började med att jag hade gått halvvägs igenom trean på gymnasiet, det sista året. Mycket tufft var det, det var mycket stora uppgifter med uppsatser, prov, essäer och dylikt som skulle göras och lämnas in. Någonstans i mitten av february där gav jag upp och jag släpade med mycket restuppgifter tills maj. Jag hamnade i någon slags ångestattack/quasidepression där allting kändes mörkt, oklart, jobbigt och tufft. Jag sov inte ordentligt, jag mådde inte bra överhuvudtaget. Det enda jag klarade att göra var att ta mig från hemmet till skolan varje dag. I skolan upprättade jag en fasad där allting var okej, men egentligen var det inte det. När jag tittar tillbaka på de inlägg jag skrev under den perioden så minns jag dem med fasa. Det var en mycket otrevlig period där ingenting i mitt liv var klart, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med min framtid och det lockade fram en väldigt jobbig ångest. 

 

Månaderna gick, snön smälte och vintern blev till vår. Nu började det kännas bättre. Faktiskt. Jag blev mycket gladare, jag började fundera över vad jag skulle läsa för något på hösten. Jag provade på att vara på universitetet en dag, jag fick mycket mersmak och trivdes bra, så jag visste att universitetet skulle passa mig väldigt bra. Jag gjorde högskoleprovet och fick mitt bästa resultat hittills. Mycket blev bättre och kändes bättre. Samtidigt började jag fundera över studenten. Vad skulle jag göra efteråt? Under våren fick jag också mitt första jobb. Jag sökte en tjänst och blev anställd direkt efter intervjun. Men jobbet var tufft, precis som jag tidigare nämnt i bloggen. Det var mycket som var nytt, det var mycket som jag inte hanterade. Stressen var tung. Jag jobbar inte kvar där numera, vi beslöt att säga upp min anställning och det var nog bäst så. Egentligen trivdes jag, men det var mycket faktorer som gjorde det jobbigt. Det blev inte mycket timmar spenderade där. 

 

Under april och maj så var stressen hög. Lärarna kastade, bokstavligen, uppgifter på oss. Dessa uppgifter blev bara fler och fler och denna hög av stress och ångest ökade exponentiellt. Det var engelskauppsatser, nationella prov, uppgifter, gymnasiearbete. Allt var förjävla jobbigt. Samtidigt började ett visst datum hägra: 17 maj 2017. Det var inlämningsstoppsdagen. Efter det fick man inte skicka in något mer, eftersom betygen behövde sättas i tid för att dem sedan skulle kunna signeras samt skickas till UHR. På något konstigt vis klarade jag mig genom den perioden. Alla uppgifter var klara. Jag PUSTADE UT. Men det var mycket som var kvar i skolan, en del uppgifter skulle göras under skoltid. Det var två veckor kvar till studenten och mycket skulle fixas inför det. Stressen fortsatte. 

 

Studenten har jag tidigare nämnt i tidigare inlägg. 

 

Under sommaren så skedde inga större förändringar än att jag började ta träningen på allvar och börja gå på gymmet. Detta har varit ett av mina största framsteg detta år, att jag tog tag i saken och började. Det hade aldrig gått utan pepp från min mamma och mina vänner. Jag började träna under sommaren, gå på gruppträningspass, träna min grundfysik och bli starkare och må bättre. Träningen gjorde stor förändring, jag gick ner i vikt, jag blev starkare, jag mådde bättre och jag orkade att göra mer. Jag kunde sova bättre och inte ständigt behöva känna tristess under de regniga sommardagarna. Jag kunde sitta inomhus framför datorn med gott samvete under sommaren, jag gick ju trots allt och tränade flera gånger i veckan. Till nästa år vill jag börja träna mer intensivt, jag har latat mig mycket under senhösten och vintern och jag vill gå mer frekvent. 

 

Jag funderade under denna tiden på vad jag skulle göra under sommaren, jag tänkte att jag skulle kunna jobba lite och fördriva tiden på det sättet, samtidigt som jag tjänar ihop en slant som jag kan spendera på vad jag nu vill ha. Jag ställde in mig på att det skulle bli Subway under hela sommaren. Under hösten kunde jag likaväl studera och ta CSN. Men så får jag ett mail i maj månad om att jag har blivit antagen till ett sommarjobb hos Region Uppsala. Kul. Fyra veckor mitt i sommaren sitter väl inte fel. Under dessa fyra veckor fick jag bekanta mig med Akademiska sjukhuset, olika rutiner inom vården, vardagen hos under- och sjuksköterskor. Det var en ögonöppnare för mig. Dessa fyra veckor rann iväg väldigt snabbt, chefen var nöjd med oss och sa att vi var välkomna att komma och jobba som timanställd hos de när det behövdes. 

 

I början av hösten, när jag började på universitetet så fick jag ett anställningsbevis som timanställd på sjukhuset. Jag började jobba en del kvällspass. Under september jobbade jag några enstaka pass. Men dessa pass ökade successivt. Jag tror det är främst för att jag gör ett ganska bra jobb, många av mina kollegor var väldigt nöjda med mig och säger att "allt är i sin ordning" när jag jobbar. Jag hade inte tänkt mig i våras, att jag skulle få ett jobb på Akademiska där jag jobbade i kombination med mina studier. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag har jobbat i stort sett hela hösten i kombination med mina studier, det visade sig vara ett lyckokast. Att jobba och studera samtidigt är en superbra kombination har jag insett, det blir som två världar och samtidigt som man bildar sig och blir smartare på ett ställe, jobbar man, får pengar, blir smartare och får fler möjligheter på ett annat ställe. Jag är mycket nöjd och hoppas få möjlighet att fortsätta med detta i vår. Jag ler lite när jag tänker på det faktiskt, jag gillar mitt jobb. Jag trivs så pass bra så jag har tagit väldigt många pass under obekväma dagar, så som högtider och liknande. Jag jobbade exempelvis under hela julhelgen, julafton, juldagen och annandag jul. Det har varit fantastiskt trevligt. Julafton på jobbet var en av de trevligaste julaftona jag någonsin varit på (brukar mest sitta hemma annars), vi satt och skrattade ihop och till middagen beställde vi mat från en pizzeria i Gottsunda. Jag beställde en extremt stor kebabrulle som jag åt upp på säkert tio minuter, glupsk som jag är. Eftersom det inte fanns så många patienter på avdelningen så fanns det inte så mycket att göra. Jag städade, plockade undan och gick hem en timme innan passets slut. Så såg mina dagar ut under julhelgen. 

 

Vad händer under nästa år då? Jag har blivit antagen till ett par utbildningar, en kurs i politisk filosofi som jag ska läsa i maj. Om två veckor börjar jag på en ny utbildning i ämnet psykologi. Kursen är ett slags kurspaket där man läser kurser inom psykologi tillsammans med studenter från olika program och kurser. Jag tror att det blir intressant, alltså det som vi kommer lära oss. Samtidigt funderar jag lite över den sociala biten, då kursen är väldigt stor med många studenter (och jag har ingen basgrupp pga läser kursen som fristående) så undrar jag hur jag ska klara mig när det kommer till plugget. Visserligen klarar jag mig ganska bra på egen hand, men ibland vill man ha någon att diskutera stoffet som man läser med. Jag känner att det är ganska tufft just nu under min andra idehistoriakurs där jag inte har någon att diskutera kurslitteraturen och instuderingsfrågorna till skillnad från tidigare i höstas. Vi får väl se. Jag har blivit någorlunda asocial sedan jag började på universitetet, inte konstigt kanske med tanke på att jag läser fristående kurser med folk som kommer från helt olika ställen. Samtidigt vore det kul att odla nya kontakter med nya människor, lära känna nya personligheter. Jag tror det skulle gagna mig väldigt mycket, och få mig att må bättre. Det är också ett mål för mig under kommande året, att lära känna nya människor under terminerna. 

 

Vad jag kommer göra i höst nästa år vet jag inte. Allting är oklart. Kanske börjar jag ett program, kanske gör jag något annat. Allt är ovisst för närvarande. En sak är säker i alla fall, jag kommer vara tjugo år då. I juni nästa år är jag inte tonåring längre. Det känns skrämmande, att jag har blivit så gammal... finns det något som heter tjugoårskris? :-)

 

Jag hoppas på ett år med mycket glädje, tuffa tag, lycka och fantastiska stunder. Skål på det, och GOTT NYTT ÅR!