SUPERJAN

Mina tankar till alla offrens anhöriga i det fruktansvärda terrordådet i Stockholm i fredags. Det här är en fruktansvärd situation. Jag är inte i Stockholm särskilt frekvent, bara ett par gånger om året, men då jag är där går jag nästan alltid förbi Drottninggatan, på samma plats där minst fyra personer miste sina liv igår. Allting blir så mycket större, och man blir så påverkad när man bor så pass nära som man gör. Det kunde ha varit en själv som hade kunnat ha stått där. 

 

Jag minns när jag fick reda på infon. Jag satt i skolbiblioteket, i ett av grupprummen och lyssnade på musik och försökte segplugga lite psykologi, vilket inte gick så jättebra då jag inte alls var koncentrerad. Innan dess hade jag varit ute i Stadsskogen och tagit en promenad för att rensa huvudet. Det har jag börjat göra under dagar när jag har långa håltimmar och jag känner att jag behöver ta ett "break". Efter otaliga försök till att börja plugga började jag göra annat, jag gick in på UNT och Dagens Nyheter för att kolla upp nyhetsflödet, i samma veva gick jag in på Twitter för att titta på flödet där. "Lastbil har kört på människor i Stockholm" stod det på huvudrubriken inne på DNs hemsida. Det fanns inte så mycket mer info som stod. Sedan började det komma upp mer och mer info successivt på Twitter. En kille skrev om hur en lastbil hade kört på massa människor, det var fler och fler som började posta tweets. 

 

Jag blev förvånad, chockad och rädd. Det var fruktansvärt att det hade hänt, och påväg till min lektion, dagens sista så kunde jag inte tänka på något annat än det. Jag började prata med alla jag kände, som satt kvar i skolan, om det. Det gick inte att hålla det för sig själv. På väg upp mot klassrummet ser jag hur lärarna springer runt och kollar ner i sina mobiltelefoner, det är chock och höga röster. Min psykologilärare inleder lektionen med att ta upp händelsen. Halva klassen är i klassrummet, den andra halvan är inte där. Många har gått hem för att skriva klart sina gymnasiearbeten vars deadline låg vid midnatt. Jag försöker koncentrera mig, men det är omöjligt. Vi fick sluta tidigare, eftersom vi var så pass få. 

 

Jag cyklade då hem, som vanligt genom centrala Uppsala. Jag såg hur folk satt i solen i Stadsparken, folk som satt vid uteserveringar längs ån och vanliga cyklister som var på väg hem från sina arbeten. Det var ofattbart att en händelse som denna hade skett i Stockholm tänkte jag. Trots detta levde samhället vidare. Stan var lugn. Människorna såg ut som att de inte var påverkade alls. Tar en omväg, och cyklar förbi mataffären. Jag går in och hör hur det diskuteras överallt. "Terrordåd" hör jag folk säga, när jag går runt i butiken och tar upp mina varor jag ska ha till middagen. Mitt internet hade tagit slut på kontantkortet, så jag kunde inte följa något. Därför cyklade jag hem snabbt, jag ville bara hem så jag kunde följa det och känna mig lugn. 

 

Under kvällen satt jag och tittade på tv. Jag hade min surfplatta i handen och bläddrade igenom mitt flöde på olika sociala medier, samtidigt som vi fick mer och mer information. 

Jag fixade sedan middag, men jag slutade aldrig tänka på händelsen. Jag följde sedan händelseutvecklingen fram tills midnatt, när jag blev för trött och gick och la mig. 

 

Så här i efterhand känns det förvånande att jag blev så påverkad av det, jag brukade vanligtvis aldrig bli påverkad när jag hör om dessa händelser då det har skett så pass ofta nu att det nästan börjar bli en vana. Men den här händelsen har ändrat allt, jag satt och följde allt. När det sker så pass nära en, så påverkas man på ett helt annat sätt... kan jag konstatera. Jag var ledsen, förvånad... men också rörd. Rörd av den omtanke som människor hade för varandra, rörd för den medmänsklighet alla människor i Stockholm visade för varandra, trots att många inte kände varandra. Jag är samtidigt stolt över den svenska polis- och väktarkåren, sjukvårdare, militärer och alla frivilliga som hjälpte till. Det var en fantastisk professionalitet de visade upp, och det känns tryggt att veta att de finns när sånt här händer. Hade jag bott i Stockholm hade jag aldrig tvekat över att köpa blommor och sedan ge de till polisen eller på platsen där det skedde. Det hade varit en självklarhet, att visa solidaritet med alla andra som kommit dit. 

 

Idag gick jag ner på stan som vanligt. Ner för gågatan, det var mycket folk ute idag. Jag satt och tänkte på händelsen, det hade kunnat hända i Uppsala, och det var något som gjorde mig rädd. Samtidigt försvann denna rädsla när jag gick ut från klädbutiken och såg en polisbil kommandes ned för gågatan, jag såg också flera väktare som var närvarande i galleriorna. Jag hoppas vi får se mer poliser och väktare utomhus, samtidigt är det svårt då det har massvis med andra sysslor de måste göra också. 

 

I vilket fall kan jag sammanfatta mig med dessa korta rader. 

Jag är ledsen, förvånad och chockerad över händelsen, men samtidigt är jag stolt och tacksam för att händelsen slutade så väl. Tack alla. Tillsammans är vi starka.