SUPERJAN

Jag ser dig. 

 

Jag har inte sett dig på ett bra tag. Men där dök du upp igen. 

Rakt i mitt flöde. 

 

Åh. 

Jag vill bara att du skriver till mig. Skicka mig ett meddelande. En text. Vad som helst bara, så tar vi det därifrån!

Vad säger du? 

Jag vill bara prata med dig. Jag vill att du ska veta att jag finns. Att vi är som gjorda för varandra. Att vi har så mycket gemensamt. 

 

Suck.

 

Det är jobbigt att ha en obesvarad förälskelse. Serotoninet som en gång i tiden föll har nu nått normalnivåer. Depressionen är över. Men förälskelsen är kvar. Jag är bara rädd. Rädd för att vi inte är i samma fas om vi träffas, rädd för att jag kommer vara i ett annat stadium av kärleken till skillnad från dig. 

Och andra sidan,

 

Det är inte alls säkert att du skulle bli kär i mig. Det kanske bara är en godtycklig illusion som jag är dum nog att tro. Det kanske är så att du inte hade varit intresserad i mig överhuvudtaget. Det förstår jag. 

Och jag är beredd att tro det också. 

Det finns en hel del som talar för det, märker jag. Realiteten kommer snabbare och snabbare tillbaka. Kanske är allt detta en dröm bara, det som talade för mitt intresse var möjligen mina egna tankar i själva verket!

 

Suck.

 

Jag vill inte säga något till dig.

Inte fysiskt. 

Men själsligt finns en sak som jag vill att du ska veta.

Att du är den allra första som jag varit riktigt kär i. Ingen crush. En riktig förälskelse. 

Den första personen som fått mig att tänka på någon annan så intensivt. 

Internet är en konstig plats. Att utveckla så djupa känslor för någon jag varken träffat eller sett, hur är det egentligen möjligt? 

Är det jag som börjar bli galen? 

Hur är det möjligt?

Åh, allt bara snurrar.

 

 

Kan du inte bara skicka mig ett meddelande? Snälla.